Människan Vivica Bandler, född von Frenckell

Vivica Bandler var en gåtfull person. Bra konst var enligt henne en chanstagning. Ifall konstnärer får experimentera fritt kan det hända att nio av tio försök blir något, men det tionde försöket kanske blir bra. Jag söker svar i hennes memoarer “Adressaten okänd” om hur hon blev en vidsynt förnyare av teater, samt en modig och uppfinningsrik regissör som tyckte att ingenting är omöjligt.

Tekst Rita Leppiniemi Foto Diverse

Barndomen

Det första ordet hon lärde sig var ick. Hennes mamma, påstod att hon snart lärde sig att utnyttja ordet medvetet teatraliskt och blev den sorglustige clownen. Hennes var ingenjör, finansman och politiker, och Vivica fick en gedigen ekonomisk uppfostran, som gjorde att hon inte kunde acceptera den konstnärliga attityden som stolt kastade huvudet bakåt och deklarerade: Det får kosta vad det vill, bara jag får göra Konst!Som chef på stadsteatern hade hon två valspråk: Ingen utopi utan kalkyl, och Spara på tändstickorna och köp champagne!

Släkt och vänner på Kalfholmsbryggan i Pernå. Bildet er avfotografert fra boken «Adresseten okänd».

Vivicas somrar är som hämtade ur böckerna om mumintrollens värld. Hon skriver i sina memoarer: Varje vår kom en skuta seglande till Helsingfors. I den lastades filtar, kläder, proviant, och annat som behövdes för sommaren. Familj och släktingar åkte tåg till Borgå, hästskjuts till Tervik, och så rodde man sista biten. Sedan bodde de på Kalfholmen i tre månader, fruarna och barnen, med sporadiska besök av fäderna. Det var en mycket barnvänlig atmosfär. Kläderna skulle vara gamla vinterkläder. Att komma dit med en ny sommarklänning ansågs uppkomlingsmässigt. Också bjudningarna präglades av en sällsynt brist på elegans. När någon hade födelsedag var det stor fest. Man klädde ut sig och bildade orkester med munharmonika, grytlock och sång.

På vintern bodde familjen på Villagatan, som idag är en av de dyraste adresserna i Helsingfors. Föräldrarna hade inte mycket tid för Vivica och de var ofta på resa och hade stort umgänge. Mamman var utbildad sångerska och violinist, men lämnade musiken när hon gifte sig. Hon sjöng ibland på tillställningar, på ett gammaldags sätt som värdinnorna hade för vana att göra förut, men hon sjöng aldrig för sina två barn. 

Skolan såg Vivica som ett fängelse. Hon menar att på det hela taget i Finland finns en obehaglig tradition att inte uppmuntra personlighetsutveckling. Möjligen att det bottnar i en slags falsk blygsamhet, för att inte förhäva sig, eller sticka upp.

Krigstiden

När kriget bröt ut, gick Vivica med i lottarörelsen, som på det hela taget var välgörande omilitärisk. Ingen möjlighet att stiga i graderna. Lottorna hade rätt att åka tredje klass på tåg, skyldighet att besvara officerarnas hälsningar och arbetsuppgiften bestod i att hjälpa sårade och döende soldater. Vivica Bandler hade inget sinne för militära upptåg. Om det marscherades på gatan till blåsorkester så stannade hon till, bara för att hon inte ville gå i takt, inte i den takten. Under kriget lärde hon sig att svära som en hamnbuse. Hon menade att en svordom är en besvärjelse mot det onda, en mur mot det man är rädd för.

Under kriget gifte hon sig med Kurt Bandler, som var en flyktig från Österrike och halvjude. Kurt Bandlers stora passion i livet var musik. I övrigt tyckte han att alla skulle ha det trevligt och inte bråka så mycket och inte arbeta ihjäl sig, för arbete var för det mesta tråkigt. Av musiken älskade han opera mer än allt annat, och när folk frågade varför han då inte gick på operan i Helsingfors svarade han: Nå just därför! Efter 20 år skilde de sig och det enda Vivica behöll var hans efternamn. För övrigt tyckte hon kanske mest av allt om kvinnor. Hon var en riktigt Mymla, som aldrig fick egna barn.

Vivica och Kurt Bandler. Bildet er avfotografert fra boken «Adresseten okänd».

Tofslan och Vifslan

Tove Jansson och Vivica Bandler träffades på en fest, en typisk efterkrigsfest. Stämningen skapades av en resegrammofon och enstjärnig Jallu-Jaloviina, som betyder ädelbrännvin och smakade på den tiden av dåligt brännvin och avslagen konjak. Det var höjden av lyx. Det hade varit förbjudet att dansa under kriget eller i varje fall omoraliskt. Både Tove och Vivica tyckte mycket om att dansa och gjorde det när det äntligen var tillåtet. De dansade med alla som ville dansa och sedan dansade de för sig själva ända tills alla andra tröttnade och gick hem. De fortsatte att dansa ostörda av varann ända tills den grå Helsingforsgryningen sipprade in genom fönstren. Så blev de vänner, antagligen i bakruset av Jallun.

Vivica och Tove förde ofta långa samtal om det som var väsenligt för dem, så som konstnärliga ambitioner, konstnärlig utformingar och svårigheten med att leva. Vivica beskiver deras sätt att uttrycka sig som fjärran från dagens verbaliserande som ofta känns så påträngande och tydligt, de var ordlösa och associativa. Men i ordlösheten blir man inte stum. De hade ett eget hemligt språk, som kommer fram i figurerna Tofslan och Vifslan (To(ve)fslan och Vi(vica)fslan) (Tufsla og Vifsla på norsk, red.anm.), som är två figurer som inte kan skilja på rätt och orätt. Språket begreps inte av alla, men huvudsaken var att de själva visste vad det var fråga om.

Vivica Bandler har ofta kallats för mumintrollets teatermamma eftersom hon övertalade Tove Jansson att skriva pjäser om mumintrollet för teater. Både Vivica och Toves ungdom präglades av väldigt mycket osäkerhet. Därför är många av Muminböckerna också en sorts rädslands övervinnare, en överlevnadsfilosofi som tillkom under en mycket svår efterkrigstid. Tove Jansson skapade en värld av underfundig humor där man alltid hittar en utväg ur svårigheterna.

Den första pjäsen för teater blev “Mumintrollet och kometen” som hade premiär på Menlösa barnens dag 1949. Den gav upphov till en lång debatt i tidningarna. I den andra pjäsen “Troll i kulisserna” hittade de på att låta en brandman som kom ut på scenen ta mått på Mumintrollets näsa och konstatera att den var för stor och lyfte av den. Den föreställningen blev en oerhörd succé, som gick på turné även i Sverige och Norge. Särkilt blev publiken i Norge förtrollade av pjäsen.

Lilla teatern i Helsingfors

1955 övertog Vivica Bandler Lilla teatern i Helsingfors. Hon beskriver teatern som ett litet smutsigt rum för 100 personer med gamla skrangliga stolar och en scen som mätte 4 x 6 meter, inkluderande allt. När polisen inte tittade ställde de in extra stolar för revyerna. Under hösten spelade de vad de ville, under våren spelade de revy för att betala skuldena. De hade ingen dekorateljé, ingen kostymateljé, inga lagerutrymmen, inga pengar till att göra om något, eller göra något vackrare. Många trodde att Vivica Bandler fick pengar hemifrån. Det sades till och med att teatern var “fröken von Frenckells lilla hobby”. Men hon fick inget hemifrån. En rik släkting tyckte att Lilla teatern inte var något att sats på, tamburen var ju så liten.

Lilla teatern på Kaserngatan år 1956. Från vänster, Gustav Wiklund, Ingrid
Söderblom, Vivica Bandler, Birgitta Ulfsson och Lasse Pöysti.
Foto: Ulf Ståhle, Wikimedia Commons.

Några år senare, fick teatern följande recenssion i svenska pressen: Nordens allra märkligaste avantgardeteater. Listan på repertoaren får en att hissna: ingenstans utanför Paris – och förresten inte ens där – har en teater vågat visa en sådan svit av urpremiärer på experimentdramatik: med praktiskt taget allt i den vägen, inhemskt och internationellt har Lilla teatern varit först i Norden. Miraklet är att teatern har överlevt detta, tydligen vid god hälsa rent av i succéstämning, och att Vivica Bandler kring detta program lyckats samla och bibehålla en liten, men utsökt ensemble av artister i högsta klass.

Vivica Bandler menade att för hennes generation, som hade varit med i kriget, var den absurda teatern den enda tänkbara svaret inför en ny tid. De hade vuxit upp med militärsånger, nationalism och patetisk fosterlandskärlek, de ville titta in genom spjälorna till det allra hemligaste. Och hitta det nya.

Oslo Nye Teater

Efter 12 år som ledare av Lilla teatern, erbjöds hon jobb i Norge, år 1967. Oslo stad hade beslutat lägga ner Oslo Nye Teater, men Toralv Maurstad åtog sig att bli chef och tillsammans med Barthold Halle bildade de en trio som skulle rädda teatern. Toralv Maurstad ville göra teatern till en komediscen och Vivica föreslog att de skulle inleda med De tre musketörerna. Det blev en fin föreställning, till och med samhällskritisk. På vinden inrättade de en experimentscen som hette Snorloftet (mycket lustigt namn på finlandssvenska (snor betyr snørr på finlandssvensk, red.anm.)).

För Vivica var det spännande att upptäcka ett nytt nordiskt land och tyckte norrmännen var Nordens medelhavsfolk som vände ryggen åt Sverige och såg ut över det vida havet. I varje norrman bodde en Peer Gynt, full av fantasi och gjorde det privata umgänget mycket roligare än både i Sverige och Finland. Hon berättar om hur de besökte varandra med en smörgås och en flaska under armen, och hade förfärligt roligt några timmar, helt utan formaliteter.

Efter två år i Norge fick hon anbud om att bli teaterchef vid Stockholms Stadsteater. Hon tvekade lite angående anbudet, men följande episod avgjorde saken:

Vaktmästaren: Jeg har noe kjedelig å fortelle.
Vivica: Vaddå?
Vaktmästaren: Naboene har klaget.
Vivica: Nämen vaddå, jag lever ett ovanligt stillfärdigt liv i min lägenhet.
Vaktmästaren: Men naboerne har klaget fordi De har så stygge gardiner i dette pene strøket.
Vivica: Hälsa grannarna, att jag ska inte byta gardiner, men jag ska byta land!

Direktör vid Stockholms Stadsteater

Senare när Vivica jobbade vid Stockholms Stadsteater undrade hon över att det gick så lätt att jobba där, tills hon insåg att hon för första gången fick tala sitt modersmål hela dagen. Men, som finlandssvensk har man mycket finskhet i sig, och det är mycket som man har behov av att uttrycka på ett finskt sätt. På ett konkretare och råare sätt. Vivica Bandler skriver i sina memoarer att hon tröttnade på rikssvenskarnas tro att allt i livet kan lösas bara det finns prudentliga och välmenande regler. Då reste hon raggen.

Hon fick upprörda reaktioner när hon la in följande annons:

Om Ni förutom svenska kan minst franska, tyska och engelska, är snabb i maskinskrivning, allmänt rutinerad, effektiv, tålamodig, vänlig och dessutom inte räknar med måltider eller sömn, kan Ni bli sekreterare hos Vivica Bandler, chef för Stadsteatern. Lönen är inget vidare. Men kan höjas om Ni insisterar eller gör Er förtjänst av det.

Hon döpte om stora scenen till Spektakelscenen. Den lilla scenen fick heta Teaterscenen. Hon ville dessutom ha en plats för experiment och fick hyra en sal i Folkets hus, som döptes till Vivicas lilla röda, som senare blev Unga Klara och fungerade som barnteater. Vivica stannande i Stockholm i 22 år.

Vivica Bandler tyckte inte om det maskulina ordet makt, trots att hon kunde driva igenom saker hårt i den övertygelsen om att det var riktigt. Hon var inte maktlysten. Hon förnekade att hon var feminist, men ställde frågor om kvinnans situation i samhället. Teaterchef blev hon för att hon inte hittad någon annan som gjorde den slags teater som hon trodde på. Själv sa hon att hon aldrig kunnat ta makten riktigt på allvar. Hon hade en känsla av att ha hamnat vid maktens bord av en slump. Ungefär som Charlie Chaplin när han hjälpsamt plockar upp en röd varningsflagga som en lastbil tappat, och plötsligt när han vänder sig om leder han en demonstration med tusentals deltagare. Eller som när det en morgon fanns följande meddelande av nattvakten till teaterpersonalen: I teaterdirektörens rum hittade jag en kvinna, som talar finlandssvenska som påstår att hon är direktör!

Människan

Vad som är sant av allt detta är inte lätt att veta. Vivica Bandler tyckte att en sanningsenlig skildring är ohyggligt torftig. Begagnar man sig av lögnens mysterier kommer man mycket närmare sanningen. Det är en väsentlig insikt i konstnärliga sammanhang. Att tro att man kan vara fullständigt sanningsenlig är redan det en lögn och en myt. Man kan uppfatta och beskriva en och samma sak olika på morgonen, dagen och kvällen, och varje gång tro sig vara fullt uppriktig. Därför är det svårt att lita på vittnesbeskrivningar eller använda dem som bevis.

I memoarerna skriver Vivica Bandler att på hennes egen begravning vill hon hålla ett tal som hon bandat in i förväg. Sedan ska Arja Saijonmaa sjunga “Jag vill tacka livet”, ackompanjerat av Inti Illimani. Och så en kör naturligtvis, som sjunger Sibelius “Sydämeni laulu (Mitt hjärtas sång)”. Så att alla gråter. Rätt åt dem. Det hade hon själv gjort så många gånger. Och så skall Jorma Uotinen dansa på hennes grav. Det hade han lovat… det ska inte vara sorgligt alltför länge, utan fortsätta i en rolig fest, gärna med dans.

Om hennes begravning blev som hon planerade, vet jag inte, men däremot har hennes vänner ristat in “Människan” som titel på Vivica Bandlers gravsten. Det säger mer än något om henne. Hennes grav ligger i det område på Sandudds gravgård i Helsingfors där de manliga titlarna pöser ut i betydelse, så som senator, vicehäradshövding, stadsdirektör, osv. Hon hade igen teaterutbildning och väckte i början misstroende. Dessutom var det inte lätt för en kvinna att jobba som filmregissör eller teaterchef när hon började sin karriär, men hon ansåg att kultur är det enda som lönar sig. Hon hade rätt! En dag ska jag också dansa på hennes grav!

Källor

Adressaten Okänd, Vivica Bandler

Vivica Bandler, århundradets kvinna, redaktörer Eija Mäkinen och Ida Henrikson

Brev från Tove Jansson, i urval av Boel Westin och Helen Svensson

Torggata Blad er et kompromissløst uavhengig blad og nettmagasin – en humoristisk, systemkritisk og informativ utgivelse som sparker til venstre og høyre, oppover og nedover og midt i balla.

Pr. 2023 er Torggata Blad et forum for en fargerik forsamling av bidragsytere med varierende interesser og orientering. Det er en rar og forhåpentligvis skjærende stemme i koret av norske magasinutgivelser.

Torggata Blad ble grunnlagt i 2007 av
Bror Wyller (forfatter og lege)

Torggata Blad er støttet av: