Goli Otok

Goli Otok

Olydiga barn i forna Jugoslavien uppfostrades med hot om att bli skickade till Goli Otok ifall de inte uppförde sig. Det var ett effektivt sätt att skrämma barnen, för de visste att ön var ett helvete på jorden.

Tekst og foto Rita Leppiniemi

Goli Otok var ett politiskt fångläger från 1949 till och med 1956. Därefter användes ön även som fängelse för kriminella fram till 1989. Platsen var väl vald. En öde, ofruktbar ö vid Adriatiska havet i det historiska landskapet Dalmatien i sydvästra Kroatien. På grund av strömmar i havet är det omöjligt att fly från ön, trots att fastlandet bara ligger cirka tre kilometer borta. Det måste ha varit speciellt frustrerande att se friheten så nära, utan någon möjlighet att ta sig dit.

Idag är ön öde, förutom när stojande turister i tiotusentals besöker ön. Det klarblåa havet, det vackra landskapet gör det till en trevlig utflyktsplats, och de fruktansvärda grymheterna glöms i den takt som byggnaderna vittrar sönder. Många har lobbat förgäves för att förvandla ön till ett minnescenter, men regeringen tycks hellre önska att platsen långsamt förstörs. Kanske ett typiskt exempel på hur kroater vill hantera sin inte så avlägsna historia.

Fånglägret skapades efter en allvarlig konflikt mellan Jugoslaviens president Josip Broz Tito och Sovjets ledare Joseph Stalin. Till en början fick Tito stöd från Sovjetunionen. Stalin trodde att han hade en pålitlig allierad i Tito och att Jugoslavien skulle bli en stark bundsförvant inom östblocket, men motsättningarna tilltog och 1948 uteslöts Jugoslavien ur Kominform (Kommunistiska Informationsbyrån). Detta ledde till fiendskap mellan östblocksländerna och Jugoslavien. Många av fångarna skickades till ön för att de var i opposition mot Tito, eller de hade haft privata tvister med inflytelserika jugoslaviska politiker. En del blev helt enkelt oskyldiga offer för maktkampen om statliga positioner. Till en början var det förvirrande eftersom Jugoslavien var kraftigt staliniserat mellan 1945 och 1948. Cirka 13 000 män blev fängslade och förvisade till Goli Otok under sju år som det politiska fånglägret var aktivt, vissa källor menar att antalet fångar uppgick till 16 000.

Varje ny fånge som anlände till ön fick börja med att springa uppför en backe på öns huvudgata, där äldre fångar slog dem och spottade på dem och skrek förolämpningar som förrädare och avskum. I byggnaden som kallades Sektion Intagning (Karantän) fördes sedan de nya fångarna in för att bekanta sig med fånglägrets regler under en månad. Här fick de sitt identifikationsnummer, samtidigt som de måste lämna allt de hade med sig och iklä sig fångkläder. Fångarnas psykologiska profil avgjordes och därefter tilldelades arbetsuppgifter.

Sedan bestod fånglivet av hårt arbete på öns stenbrott, eller verkstäder, eller på de otaliga
byggprojekt som fanns på ön. Fångarna byggde lyxvillor till officerare, olika bostadskvarter för fångarna, fabriker med olika verkstäder, vattenanläggningar, vägar, två biografer och ett sjukhus. Ofta fick de konstruera byggnaderna själva efter bästa förmåga, det fanns inga ritningar att följa.

Straffångarna i Goli Otok tvingades ständigt arbeta utan hänsyn till väderförhållanden. På sommaren kunde temperaturen stiga upp mot 40°C, medan de på vintern var utsatta för den kyliga Boravinden och minusgrader. Fånglägret drevs helt av fångar och deras hierarkiska system tvingade de dömda att slå, förödmjuka, fördöma och sky varandra. Fångarna var tvungna att anmäla andra fångar för att de inte arbetade hårt, eller för att de viskade till varandra, eller för att de inte tog aktiv del i politiska diskussioner. Om fångarna inte fördömde någon, fick det negativa följder. De som lydde kunde däremot hoppas på att stiga upp i hierarkin och få bättre behandling.

Fånglägrets adminstration försökte ständigt omskola fångarna politiskt och det förekom samhällelig utbildning, där fångarna diskuterade artiklar publicerade i kommunistpartiets officiella tidning. Omskolningen pågick tills fången erkände att Tito har rätt. Det fanns isolationsceller för dem som vägrade att reformera sig. Det värsta straffet var Peters hål, där fången fick sitta i en liten utgrävd grop i marken, som täcktes av en tung metallskiva. Där fick de sitta som levande döda under de heta somrarna, eller under vintern när marken var stelfrusen.

De som var lyckliga att lämna ön, var tvungna att underteckna ett uttalande om att de i framtiden skulle samarbetade med underrättelsetjänsten mot partiets fiender. Många av de frigivna vågade aldrig nämna att de varit fångar vid Goli Otok för att de var övertygade om att de var skuggade och varje liten felsägning skulle föra dem, eller deras familj, tillbaka till ön. Därför finns det få vittnesmål om grymheterna.

Idag ligger ön i ruiner. Allt av värde har plundrats, men fånglägrets många byggnader finns kvar som en spöklig påminnelse om Titos totalitära regim. Lite vegetation finns på ön och enstaka getter syns ströva omkring. Tallar som planterades av de första fångarna har slagit rot och spridit sig, men träden gömmer också på ett hårt straff. Eftersom somrarna är varma och torra, fick fångarna stå och ge skugga till varje nyplanterad träd. I den takt solen långsamt förflyttade sig, fick fångarna ändra ställning så att inte de små träden skulle brännas av solen. Många fångar fick värmeslag och fick forslas bort, för att ersättas av nya som skulle att ge skugga åt plantorna.

Vägar byggda av fångar finns över hela ön.

Även om det aldrig fanns ett stort antal vakter som övervakade fångarna vid Goli Otok, gav lägeradministationen fångarna i uppdrag att misshandla varandra både fysiskt och psykiskt. Det är ju ett beprövat metod som användes i både nazistiska koncentrationsläger och i det sovjetiska gulag. I lägret miste mellan 300 upp emot 600 fångar livet. De dog av olika orsaker, t.ex. avrättningar, dödande bland interner, konsekvenserna av hårt arbete, tyfus och andra sjukdomar. Endast få gravar har tills nu upptäckts, men många är rädda för att det kan finnas massgravar på ön, 4000 fångar har försvunnit ut ur arkivet utan känd orsak.

Till tider påminner platsen om Andrei Tarkovskys film Stalker, där en vägvisare leder en författare och en vetenskapsman in i den mystiska zonen, en plats där många underliga företeelser sker och ett felsteg kan betyda döden. I en bunker i filmens sägs rummet finnas, en plats som sägs uppfylla alla ens innersta önskningar. Filmen utspelar sig i gamla nedlagda fabriker och vattenkraftverk, där vägarna ändrar riktning på ett oförklarligt sätt.

På grund av Goli Otok fanns det väldigt lite opposition i Jugoslavien. Därför började människorna att anta att det goda livet endast kan bevaras om det onda existera parallellt. Jag hoppas de har fel.

Källor
Sven Milekic: Goli Otok: Yugoslavia’s ‘Barren Island’ Camp for Stalinists
Güncelleme Tarihi: Croatia ponders fate of Tito’s Guantanamo

Torggata Blad er et kompromissløst uavhengig blad og nettmagasin – en humoristisk, systemkritisk og informativ utgivelse som sparker til venstre og høyre, oppover og nedover og midt i balla.

Pr. 2023 er Torggata Blad et forum for en fargerik forsamling av bidragsytere med varierende interesser og orientering. Det er en rar og forhåpentligvis skjærende stemme i koret av norske magasinutgivelser.

Torggata Blad ble grunnlagt i 2007 av
Bror Wyller (forfatter og lege)

Torggata Blad er støttet av: