Min far tapte i sjakk mot meg når jeg var elva og har aldrig spelat mot meg igjen.
Tekst og foto: Sam Iravanian
Min far tapte i sjakk mot meg når jeg var elva og har aldrig spelat mot meg igjen.
Kan vare at han er en dårlig förlorare, kan vara nåt annat. Men uansett hva han har varit så ligger han nu i sengen; immobil, deprimerad, metadon, oxygentank, piller, inga tänder. ”Boy, uansett hva du gjør i livet, ikke bli som ham.”
Jeg viser honom bildena jeg tatt og han kommenterer missförnöjd: ”Men det ser ju ut som tavlor!.” Han er arkitekt og en gång i tiden sa jag til honom: “Vet du hva skillnaden mellan konst og arkitektur er? Konst behöver inga väggar.”
Han hatade meg när jag sa det, han blev ju tyst, inte ofta det hander när det gäller honom, han skal jo være i sentrum hele tiden. Hans Ego har en oändlig appetitt på uppmärksamhet, men det er som att kasta diamanter i ett svart hål; en evig reflektion mellan två speglar.
Så han ligger helt ensam, Herren av sitt eget universum, nånstans i Shiraz, Iran, och han kan alt, det er bara att frågå honom, han har säkert svaret.
Sam Iravanians far døde 38 dager etter at denne teksten ble skrevet.
