Tekst og foto Rita Leppiniemi
Med utgangspunkt i gjesteatelieret OUR AIR har den finlandssvenske billedkunstneren Rita Leppiniemi arrangert det store miljøkunstprosjektet Konststigen i Gamla hamn der 9 kunstnere deltok. Her beskriver hun bakgrunnen for og gjennomføringen av prosjektet.
En växande oro för klimatförändringar har resulterat i att en del konstnärer slutat använda traditionella konstmaterial, arbetsmetoder och utställningslokaler. I stället har de börjat göra platsspecifika arbeten utomhus, med miljövänliga material. Den här typen av konstverk är dynamiska och förändras ständigt, eftersom yttre element, så som årstider, väder, djur och inte minst människan modifierar miljökonstverkens utseende.
Att jobba ute i naturen har sina egna utmaningar, och den tyske biologen och filosofen Andreas Weber, har gjort en kort lista på vad som är bra att tänka på. Utdrag ur Sharing Life, The Ecopolitics of Reciprocity:
Anländ! Börja inte jobba direkt.
Gå runt utan mål. Låt dig dras av din intuition till den plats som kallar dig.
Var uppmärksam: Var är norr, var är söder? Varifrån kommer vinden? Vilka fåglar sjunger? Vilka ljud hörs runt omkring?
Lyssna efter platsens ande. Försök att känna av stämningen – platsens atmosfär. Försök att känna vad platsen behöver.
På den plats där du känner dig kallad (där du trivs bäst), vila och be om att få bli mottagen. Lova att arbeta till förmån för det bästa för platsen. Lova ömsesidighet.
Andas. Uppfatta. Känn. Lyssna på svaren med alla sinnen och all din förmåga att ta emot:
Tänk, uppfatta, känn och var intuitiv!
Tänk på vad du kan erbjuda.
Lämna en gåva.
Sommaren 2023 ordnades för första gången ett miljökonstevenemang i Gamla hamn i Jakobstad, Finland. En passande plats för miljökonst, eftersom skogen redan på 1700-talet blev fredad då träden skyddade verksamheten i hamnen mot de hårda vindarna. Skogen räknas idag som en av de äldsta bevarade skogarna i Finland. Det var på grund av den trygga, naturliga hamnen, som staden Jakobstad grundades 1652. Själva namnet Gamla hamn går tillbaka till senare delen av 1800-talet, då staden fick en ny hamnanläggning längre ut till havs, på grund av landhöjningen.
I gamla hamnskogen gjorde den finska konstnären Veikko Björk en träskulptur, med modell efter fattiggubbar som ofta finns utanför kyrkor, speciellt vanliga i Österbotten. Fattiggubbarna har ofta synliga kroppsliga skador, och håller fram handen som en tiggare, där man kan lägga in en slant till förmån för de fattiga. Veikko Björk har dock inte gjort en skulptur för att hjälpa de mindre bemedlade, utan för att skydda skogen, djuren och speciellt hotade fågelarter. Mer än en tredjedel av de fågelarter som häckar i Finland är hotade. En av de största orsakerna är det moderna skogsbruket som leder till enformiga skogar med för lite variation i växtlighet för insekter, mossor och annat liv. På tio år har mängden hotade fågelarter i Finland stigit från 30 till knappt 90 vilket är en ökning på 200 procent. Finland är det skogrikaste landet i hela Europa, och problemet är inte för få träd, men det effektiva skogsbruket som förändrar naturliga livsmiljöer.
“Stigmakaren” av Anneli Holmström är inspirerad av de som söker nya och oväntade vägar, och samtidigt skapar stigar (stier, red.anm.) för de som kommer efteråt. Hon har gjort en krypande figur i vass, som delvis är en människa och delvis ett djur. Materialet är snabbt nedbrytbart och kommer att försvinna spårlöst, som de generationer som gått före oss.
Papperslyktor har sitt ursprung i det gamla Kina, där de började användas under Han-dynastin (206 f.Kr. – 220 e.Kr.). Dessa tidiga lyktor var gjorda av rispapper och bambu och användes för att lysa upp vägen under festivaler och högtider. Med tiden blev papperslyktorna allt mer detaljerade och dekorativa, med invecklade utskärningar och färgglada målningar. Papperslyktor spelade också en viktig roll i kinesisk kultur som symbol för hopp och uthållighet. Under krigstider hängde människor papperslyktor utanför sina hem som ett tecken på hopp om fred. Vår samtid präglas av oreda, turbulens och oro, och därför gjorde den taiwanesiska konstnären Chia-Hui Lui stora lanternor till hamnskogen. Genom att omsorgsfullt knyta ihop tygbitar som hon hittat på loppmarknader, ville hon bevara den finska sommarens överflöd och glädje i finska lanternor, som hjälp inför en oviss framtid.
Den finska konstnären Helinä Hukkataival samlade på allt hon hittar längs stränderna och i skogen, samt billiga husgeråd på loppmarknader, så som burkar, kakformer och bestick. Föremålen har nötts med tiden, och vittnar om att förändring är oundviklig och naturligt del av vår existens. Av upphittade föremål gjorde hon instrument för skogen. Helinä Hukkataival gjorde även en uppskattad performance i hamnskogen, en hyllning till skogens ande.
Ett konstverk med politisk underton är den australienska konstnären Sally Kidalls arbete “Bort med händerna, kan inte se skogen för alla träd”. Skogsbränder är ett naturligt förekommande fenomen i Australien, och i vanligt fall återhämtar sig naturen av sig själv efteråt. Men under de senaste åren har bränderna varit mera omfattande än vanligt. Skogarnas återhämtning försvåras också av det massiva antalet djur som dött i bränderna. Minst 30 procent av arternas naturliga livsmiljöer har försvunnit, och vissa av arterna har förlorat nästan hela sitt habitat. Uppåt ett tiotal arter ligger i riskzonen för att helt utrotas. Med en stor oro över naturen i Australien, har Sally Kidall hängt upp ett stort rött X över motionsstigen i Gamla hamn. Ett rött X målat på ett träd är en markör på att trädet ska fällas, kanske på grund av att trädet har en sjukdom. Sally Kidalls strategiska placering av ett rött X i skogen, försöker framkalla en känsla av oro och väcka till eftertanke. Hennes platsspecifika arbete, bekräftar den viktiga roll som våra skogar har för att upprätthålla ekologisk jämnvikt mitt i de ökande hoten från mänsklig verksamhet och klimatförändringar.
Den tyska konstnären Thomas May jobbar med gräs. 2004 grundade han “Das GrashalmInsitut”, som består av en rad projekt där han undersöker förhållandet mellan gräs och människan. I Jakobstad konstruerade han två öar, bestående av järnkonstruktioner som fyllts med mossa, jord och konstgräs. Dessa öar svävar över vatten. Till en början är öarna täckta av perfekta gräsmattor, men över en längre tid kommer frön från intilliggande växter att självså sig i gräsmattan och grönskan förändras. Människans idé om den perfekta naturen försvinner långsamt och en orörd biotop växer fram. Biotopens speciella egenskaper gör att vissa organismer trivs bättre än andra och biotopen påverkar därför vilka djur och växter som lever på de svävande öarna.
Amarsaikhan Namsraijav har ägnat sitt liv till att sprida information om den nomadiska kulturen i centrala Asien som håller på att försvinna. År 1960 bodde nästan två tredjedelar av Mongoliets befolkning på landsbygden – idag är den siffran mindre än en tredjedel. En stor del av nomaderna har flyttat till huvudstaden Ulaanbaatar för att skapa sig en annan typ av tillvaro. Nykomlingarna möter genast en främmande livsstil som kan medföra högre kostnader och nya utmaningar, till skillnad från dem de mötte när de nästan enbart förlitade sig på betande djur och den naturliga miljön. I Jakobstad fortsatte Amarsaikhan Namraijav projektet som han kallar “Nomadisk Kultur”. Han byggde en nomadisk vagn, som en symbol för att röra sig i olika miljöer. Vagnen som är stillastående, är placerad vid en korsning, som för att visa att vi måste välja rätt väg vidare framåt.
Mat har alltid varit ett sätt att uppfatta kulturer och kulturella identiteter. Att forma, förändra och förklara mat på ett konstnärligt sätt är målet i många av Ute Ritschels Äta-Konst-projekt och performanser. Fotoserien “Finlands Vilda Mat” inspirerar vår fantasi. Vad ser gott ut, men vad går att äta?! Fotoserien påminner oss om att vår mat kommer från naturen, skogarna och åkrarna.
“Dolda bilder” är en serie fotografier av Pirko Julia Schröder. Precis som i barnleken kurragömma, gömde hon sig i Gamla hamnskogen i Jakobstad. Naken i skogen är en romantisk bild av det förlorade paradiset. I paradiset är det varken för varmt eller för kallt. Där finns inga bitande insekter. Man är obemärkt och fri och har inget att skämmas över eller vara rädd för. I verkligheten finns det myggor, spindlar och andra djur, samt människor. Det är svårt att inte bli upptäckt, om man inte gömmer sig förstås. Årstider och naturen kommer att förändras, men Schröders bilder kommer att finnas kvar som en dokumentation av hennes besök i Jakobstad.
Les mer om prosjektet og se flere bilder her:
https://ourair.art/old-harbour-art-trail/
